Ola Lind
Osteopath D.O.

PÅ HEMMAPLAN

När jag kom hem från mina resor i Sydamerika 1973 slog jag mig så småningom ner i närheten av Tucson i delstaten Arizona, där jag fortfarande bor. Jag kände mig hemma i ökenlandskapet och skapade starka band med människor och platser i området. En av dem jag träffade var Sandy Newmark, som var doktorand i antropologi vid Arizonauniversitetet, och han blev en av mina goda grannar i Espero Canyon vid foten av Catalina Mountains, Sandy lämnade sedan antropologin för att bli bonde i White Mountains i centrala Arizona. Sedan återvände han till Tucson för att läsa medicin. Idag är han mina barns läkare.

       Sandy och hans fru Linda, som är klinisk psykolog, har en dotter som är utvecklingsstörd. När Sophia var liten kom deras vänner med många förslag till behandling. Ett av dessa förslag, var att de skulle ta henne till en ovanlig osteopatläkare som hette Robert Fulford och som hade rykte om sig att kunna hjälpa barn med alla möjliga problem. Sandy och Linda var så imponerade av honom att de lät Sophia få ett antal behandlingar med den varsamma ”kranialterapi” som han praktiserade. Sandy, som då gick första året på läkarutbildningen på Arizonauniversitetet, kom att arbeta med dr Fulford under en period. Han envisades med att jag skulle följa med och träffa honom, men jag var inte intresserad, delvis för att jag inte visste ett dugg om osteopater. Med läkarens vanliga fördomar betraktade jag dem som andra klassens läkare som fuskade med samma form av kroppsmanipulation som chiropraktorer. Förmodligen hade jag dessutom en romantisk föreställning om att hitta en helare/vägledare på någon avlägsen exotisk plats på jorden – trots att jag så många gånger hade kommit tomhänt tillbaka från mina resor. Det krävdes många uppmaningar från många människor för att jag slutligen skulle söka upp dr Fulford.

       Bob Fulford var då nästan åttio år gammal. Han hade kommit till Tucson från Cincinatti för att dra sig tillbaka från en oerhört arbetskrävande praktik. Efter att ha tvingats vila i ett år på grund av överansträngning fick han en kväll ett förtvivlat telefonsamtal från en vän vars spädbarn hade en lunginflammation och var mycket sjukt. Barnet hade tagits in på sjukhus och svarade inte på antibiotika. Dr Fulford åkte till sjukhuset, gav barnet en manuell behandling och följande morgon var barnet utom all fara. Det dröjde inte många timmar förrän folk började ringa till honom med önskemål om att få en behandling, och han tvingades obevekligt ur sin pensionärstillvaro tillbaka till sin speciella form av osteopatisk medicin.

       Jag slogs av hur enkelt dr Fulford hade ordnat sin mottagning; ett väntrum med en mottagningssköterska och två behandlingsrum.Bortsett från ett diplom från Kansas City College of Osteopathy som hängde på väggen var inredningen mycket sparsam och det fanns ingen av den utrustning som normalt förknippas med en läkarmottagning. Dr Fulford gjorde ett vänligt och morfaderligt intryck. Han var lång, stark och lugn och hade stora underbara händer. Han var en lågmäld och fåordig man. Jag berättade att jag hade hört hur skicklig han var och ville prova en behandling för egen del.

       ”Jaha, vad är det för fel på dig?” frågade han. ”Inte något speciellt”, sa jag till honom. ”Jag har haft lifte besvär med nacken, ibland stelnar den till och gör ont.” ”Jaha, låt oss se vad vi kan göra åt det”, sa han.

Han bad mig stå upp, la händerna på mina axlar och observerade min andning. Sedan vred han mitt huvud åt olika håll. ”Lägg dig på britsen”, uppmanade han mig. Jag la mig på rygg och tittade när han rullade fram en ställning med ett konstigt elektroniskt instrument. Instrumentet var hans ”perkusionshammare”, en ombyggd tandläkarborr med en tjock rund metallskiva som vibrerade upp och ner.

      Dr Fulford satte sig på en pall bredvid britsen, ställde in vibrationshastigheten och förde skivan mot min högra axel. Jag kunde känna vibrationerna i hela höger kroppshalva, behagligt och avslappnande, men det kunde knappast räknas som någon egentli behandling. Efter åtskilliga minuter ryckte det till i Dr Fulfords hand och han muttrade: ”Där gick den”.

      Med detta lyfte han perkussionshammaren och flyttade den till en punkt på höger höft. Han fortsatte på detta sätt i tjugo minuter medans jag låg och dagdrömde. Sedan stängde han av maskinen, flyttade pallen till änden av britsen och fattade med händerna runt mitt huvud, med fingrarna över mina öron.

Under ett par minuter höll hand om mitt huvud och tryckte mycket varsamt än här och än där. Det var en av de minst dramatiska formerna av kroppsbehandling jag någonsin fått, och jag tvivlade faktiskt på att den kunde ha någon effekt. Samtidigt kändes det lugnande att behandlas av så erfarna och trygga händer.

När denna fas var avslutad undersökte dr Fulford armar och ben och bad mig sitta upp. Han avslutade med några vanliga manipulationer för att knäcka till lite i ryggen.

”Sådärja, det borde räcka, svarade han. ”Ett par små rörelseinskränkningar i axeln som förmodligen var anledningen till dina nackbesvär. Dina kranialpulsar är mycket fina.”

Jag hade ingen aning om vad kranialpulsar var för något, men jag var glad att höra att mina var fina. När det gällde ”rörelseinskränkningarna i axeln” och hur de kunde ge nackbesvär var jag lika oförstående. Men jag fick ingen ytterligare förklaring och dr Fulford antydde att vår tid var slut. Han sa att jag var välkommen tillbaka när som helst för att se honom arbeta.

       Jag blev positivt överraskad när jag fick höra att kostnaden för denna behandling bara var trettiofem dollar, helt klart väl använda pengar, om så bara för den rogivande effekten. Men jag förstod ändå inte hur dessa minimala manipulationer skulle kunna förklara allt jag hade hört om dr Fulfords lyckade behandlingar. Jag bestämde mig för att komma tillbaka och se på när han behandlade andra.

Dagen därpå blev jag förvånad över att jag kände mig trött och öm i musklerna. Jag ringde till dr Fulfords mottagning för att höra om det kunde vara en följd av hans behandling. ”Javisst”, sa han, ”det är helt normalt. Du kanske känner av det ett par dagar”. Och det stämde. Efter det mådde jag bra igen, och nacken besvärade mig faktiskt mindre, men jag märkte inga andra förändringar.

       Ungefär en månad senare började jag tillbringa ett par timmar varje vecka på den lilla läkarmottagningen på Grant Road för att titta på när den gamle mannen behandlade sina patienter. Det var alltid fullt med folk på hans mottagning, ofta föräldrar med barn. De utgjorde ett tvärsnitt av befolkningen i södra Arizona, däribland mexikaner och asiater, stadsmänniskor och folk från landet. Alla var mycket förväntansfulla och tacksamma över att överhuvudtaget ha fått möjlighet att komma till denna man. Om inte annat så förkroppsligade dr Fulford på ett underbart sätt den gammaldags varmhjärtade husläkaren. Han fick folk att känna sig bättre bara genom den värme han utstrålade och genom att han själv var ett så ypperligt exempel på god hälsa.

       När jag iakttog hur han arbetade blev jag förvånad hur hur lite hanförhörde sig om patienternas besvär och över hans summariska kroppsundersökning. Han ställde mycket få frågor när en ny patient kom in genom dörren – ”Vad är det för fel på dig?”… Hur länge har du haft besvär?...Föll du och skadade dig någon gång när du var barn?...Vet du något om din födelse?” och kanske ytterligare några frågor. Sedan lät han patienterna ställa sig upp, tittade på deras armar och ben och andning, vred på deras huvud och bad dem lägga sig på britsen.

   Han gav de flesta samma typ av behandling som jag själv hade fått: en långsam genomgång med perkussionshammaren som han höll mot olika delar av kroppen tills någon slags spänningslösning uppnåddes (då handen som höll instrumentet plötsligt ryckte till), sedan en långsam och omärklig manipulation av huvudet och slutligen ett par justeringar av ryggen. Han sa sällan självmant något om vad han trodde felet var eller vad han tänkte göra, och om någon frågade svarade han fåordigt. De flesta frågade inte; de verkade helt enkelt överlämna sig själva eller sina barn åt läkaren och lät honom arbeta i tystnad. Alla slapplade av i dr Fulfords händer, också oroliga, rastlösa och kinkiga barn, som lugnade ner sig så fort han rörde vid dem.

       Ofta avslutade han behandlingen med att ge folk konstiga övningar att utföra dagligen, rörelser jag aldrig hade sett förut. En rörelse som han ofta rekommenderade var följande; stå med fötterna några decimeter isär och sträck ut armarna åt sidorna med vänster handflata uppåt och höger handflata nedåt. Andas djupt och jämnt, håll kvar ställningen tills spänningen i armarna och axlarna blir outhärdlig. Höj därefter så långsamt som möjligt armarna över huvudet, helt sträckta, till händerna möts. Sänk sedan armarna och spänn av. ”Vad är syftet med den rörelsen?” frågade jag honom. ”Den öppnar bröstkorgen och gör andningen djupare”, blev svaret. En annan Fulford övning var att sitta på kanten på en stol med fötterna i golvet, en halv meter isär, och sedan böja sig framåt med armarna mellan benen och fatta runt fotsulorna med händerna. Denna hställning hålls i ett par minuter så att nedre delen av ryggen varsamt sträcks och mjukas upp. Ibland när patienterna kom tillbaka kunde dr Fulford säga, efter att han hade undersökt dem: ”Du har inte gjort dina övningar”, eller ”Bra, du har övat ordentligt, och patienterna bekräftade att han hade rätt.

       Han sa ofta till patienterna att de inte behövde komma tillbaka. ”När vill ni se mig igen?” kunde de fråga när de reste sig upp från britsen. ”Det behövs inte”, brukade dr Fulford säga. ”Du är klar.” Men behövs ingen efterkontroll?” kanske de framhärdade. Dr Fulford log och skakade på huvudet. ”Jag har tagit chocken ur kroppen på dig”, brukade han säga. ”Nu är det bara att låta naturen sköta resten”. Om det var något dr Fulfords patienter var missnöjda med, var det att de inte behövde komma tillbaka, eftersom det var så behagligt att bli behandlad av honom.

Efter hand började jag förstå att det jag såg var något långt utöver det vanliga. Denne fåordiga gamle man med de starka händerna botade faktiskt människor med en lång rad olika åkommor, och ofta bara genom en behandling som ytligt sett inte verkade särskilt märkvärdig. Jag hörde gång på gång patienter berätta om långvariga besvär som försvann efter bara ett eller två besök hos dr Fulford, besvär som konventionell medicins behandling inte haft någon effekt på. Och det handlade inte enbart om värk, smärtor och andra muskel och skelettåkommor utan också om hormon och matsmältningsrubbningar, sömnbesvär, astma, öroninfektioner och annat. Hur kunde en så odramatisk behandling ge så dramatiska resultat?

       Jag började fråga ut dr Fulford om hans metoder. Vad byggde de på för teori? Exakt vad var det han gjorde? De svar jag fick lät inte som något jag hade lärt mig under min läkarutbildning.

      Bob Fulford var en äkta gammaldags osteopat som arbetade i samma tradition som mannen som grundade systemet, Andrew Taylor Still (1828-1917) från Kirksville i delstaten Missouri. AT Still, ”gamle doktorn” som hans samtida kallade honom, var en avhoppad läkare som förkastade dåtidens starka och farliga mediciner och istället använde sig av en drogfri behandlingsmetod, baserad på manipulation av skelettet. Han menade att man på mekanisk väg kunde rätta till kroppen och få blodcirkulation och nervsystemet att fungera väl, så att den naturliga läkekraften kunde verka i alla sjuka delar av kroppen. Det nya yrke som han grundade 1874 rönte många framgångar i början, men vid mitten av nittonhundratalet hamnade det i skuggan av den moderna läkarvetenskapens framgångar, den läkekonst som kallas den allopatiska. Detta ledde till att osteopaterna övergav Stills läror och alltmer började arbeta som vanliga läkarna. Nu för tiden är de båda amerikanska legitimationerna M.D. (Medical Doctor – legitimerad läkare) och D.O. (Doctor of Osteopathy – legitimerad osteopat) likvärdiga. De flesta osteopater förlitar sig på mediciner och utför kirurgiska ingrepp, och det är få som använder manipulation som främsta behandlingsmetod.

Det har dock alltid funnits en liten grupp bland osteopaterna som inte använder mediciner och som fortsätter att utveckla A.T. Stills kunskaper om människokroppen och dess självläkande förmåga. En av dessa var William Sutherland, som 1939 tillkännagav upptäckten av en aspekt av den mänskliga fysiologin, som han kallade den primära respiratoriska mekanismen, och ävenen teknik för att påverka den, som kom att kallas kranialterapi eller kraniosakralterapi, Sutherland arbetade på denna teori i många år för att vara säker på att den var riktig innan han offentliggjorde sina fynd. Trots detta mötte han stort motstånd och det var bara ett fåtal osteopater som accepterade hans teorier. En av dessa var den unge Robert Fulford som vid den tiden just hade öppnat praktik i Cincinnati.

Sutherlands upptäckt var att det centrala nervsystemet och därtill kopplade strukturer befann sig i ständig rytmisk rörelse och att denna rörelse var en viktig faktor – kanske den allra viktigaste – för människans liv och hälsa. Han särskilde fem komponenter i denna mekanism:

​

• Rörelse i fogarna mellan skallbenen

• Expansion och kontraktion av hjärnans hemisfärer

• Rörelser i hinnorna som omger hjärnan och ryggmärgen

• En pulsation i cerebrospinalvätskan som omger hjärnan och ryggmärgen

• Ofrivilliga och minimala rörelser av korsbenet

 

       Sutherland tyckte att den rytmiska utvidgningen och sammandragningen i detta system påminde om andningen, och då den försiggick i de allra viktigaste organen kallade han den ”primär respiration” för att markera dess betydelse och skilja den från den ”sekundära respirationen”, det vill säga de välbekanta rörelserna i bröstkorg, lungor och diaphragma som förknippas med den vanliga andningen. Han antog att en intakt, fri rörelse i den primära respiratoriska mekanismen var en grundförutsättning för hälsa; varje form av störning i denna mekanism kunde ge upphov till sjukdom, eftersom det centrala nervsystemet styr alla andra organ.

       Ett av de främsta brotten mot den skolmedicinska traditionen i Sutherlands teori var påståendet att skallbenen var rörliga. Generationer av anatomer hade lärt sig att fogarna mellan skallbenen är sammanvuxna och att det inte förekom någon rörelse mellan dem. Inte bara läkarna utan de flesta osteopater vägrade att ens befatta sig med begreppet kranialrörelser. Dr Fulford hörde inte till dessa, och han började öva sig i att känna dessa rörelser genom att lägga händerna på huvudet på folk.

     Det är först på senare år som forskare vid fakulteten för osteopatisk medicin vid Michigan State University har kunnat bekräfta Sutherlands teori med hjälp av röntgenfilmer av levande människors skallben, som visar denna kranialrörelse. Dessa rörelser kan mätas med känsliga instrument. Bob Fulford skulle nog hävda att de känsligaste instrumenten är en erfaren läkares händer. Han övade sig i att känna ettt hårstrå genom sjutton lager papper, och han säger att vem som helst med tillräcklig övning kan utveckla en lika stor känslighet.

   Under dr Fulfords överinseende började jag själv känna på huvuden för att se om jag kunde upptäcka kranialrörelserna. I början noterade jag mest min egen puls, men efter lite övning började jag känna en subtil andningslik rörelse som dr Fulford anser är det allra viktigaste uttrycket för liv. Jag kunde åtminstonde märka den hos människor som hade en välfungerande primär respiratorisk mekanism. En gång bad han mig känna på en kvinna som enligt honom inte hade några förnimbara kranialrörelser överhuvudtaget. Hon hade varit med om många svåra olyckor, en tjugo år tidigare, och hon led nu av uttalad trötthet, sömnrubbning, migrän, dålig syn, matsmältningsbesvär och ökad mottaglighet för infektioner. Hennes huvud kändes som en säck cement, en död klump, helt utan livets rytm. Efter flera behandlingar började hennes kranialrörelser att återkomma och samtidigt började hennes hälsa förbättras.

”Vad är det som orsakar störningar i detta system?” frågade jag dr Fulford. ”Trauma”, blev svaret. ”Tre slag av trauma. Det första är födelsetraumat. Om livets första andetag inte fyller lungorna helt hämmas kranialrörelserna från början. Det första andetaget är oerhört viktigt. Under min livstid har jag sett följderna av denna form av trauma öka stadigt, och det är, anser jag, ett dåligt betyg för den moderna förlossningsvården. Den andra vanliga orsaken är ett fysiskt trauma, särskilt tidigt i livet. Ett fall eller slag som får en att tappa andan, som gör att andningscykeln bryts, om så bara för ett kort ögonblick, kan ge upphov till bestående, livslånga störningar i den primära respiratoriska mekanismen. Det är möjligt att känna och identifiera och häva dessa störningar med händerna. Det är det jag kallar att ta chocken ur kroppen. Och en tredje orsak, kanske mindre vanlig, är ett svårt psykiskt trauma – återigen – särskilt om det inträffar tidigt i livet. Jag uppskattar att nittiofem procent av alla människor har någon störning i denna mekanism.”

Ungefär samtidigt som dr Fulford lärde mig dessa nya begrepp hade en god vän sökt mig på grund av oklara och svåra kroppsliga symptom. Han hette Kim Cliffton och var en trettiofyraårig marinbiolog som tillbringade större delen av året på södra Mexicos Stilla havsstränder för att försöka rädda en utrotningshotad art av havssköldpadda, som var ett eftertraktat jaktbyte. Han ledde ett projekt för Världsnaturfonden som innebar att han var ute i fält under svåra och äventyrliga förhållanden, utom under sommarmånaderna då sköldpaddorna var ute till havs. Då brukade han komma upp till Tucson, trött och illa medfaren, och berätta om alla sina äventyr och hämta nya krafter. Han hade under många år haft besvär med magen i form av återkommande diarreer och smärtor, och det var många födoämnen han inte tålde. Han hade fått åtskilliga kurer med antibiotika och mediciner mot inälvsparasiter, men för varje år kom besvären allt tätare och blev allt svårare. När han kom till mig denna gång hade han gått ner tio kilo och berättade att han inte hade haft fast avföring på flera månader, att det ofta var blod i avföringen och att han hade ständiga magsmärtor och kände sig allt svagare. Han trodde inte att han skulle kunna fortsätta med sitt sköldpaddsprojekt.

Kim ville ha kraftigare mediciner för att ta kål på alla de tarmparasiter han trodde orsakade besvären, men hans symptom tydde inte på någon infektion, det verkade snarare som om han hade en inflammatorisk tarmsjukdom, möjligen ulcerös colit, och jag uppmanade honom att uppsöka en skicklig gastroenterolog på Arizonas universitetssjukhus. Kim var son till en thoraxkirurg i New York och han hyste stark tilltro till den konventionella läkarvetenskapen. Denna tro sattes dock på prov när gastroenterologen efter många prover och en slutlig tarmbiopsi inte kunde komma fram till en diagnos, utan bara kunde konstatera att Kims tjocktarm var kraftigt och kroniskt inflammerad. Ulcerös kolit var en möjlig diagnos. ”Jag tycker att vi ska ta fler vävnadsprover”, sa gastroenterologen till mig. ”Då kanske vi kan få reda på vad i helsike det är han lider av”. Det lät inte särskilt hoppingivande, och eftersom Kim betalade alla läkarräkningar ur egen ficka föreslog jag att vi skulle försöka med något annat. Då slog det mig att jag skulle skicka Kim till dr Fulford.

       Kim hade under många år utövat kontaktsporter, däribland boxning – han hade varit tungviktsboxare i armén – och hade råkat ut för många skador. Jag hade lagt märke till att han andades genom munnen. Förutom tarmåkomman hade han återkommande besvär med ryggskott och nackvärk. Jag trodde att dr Fulford kanske skulle kunna komma underfund vad det var som var fel på honom, men jag visste att det kunde bli svårt att få till stånd ett möte. För det första tog dr Fulford vid det laget bara emot patienter under trettio, en åldersgräns han satt eftersom hans praktik återigen höll på att spränga alla gränser, allteftersom ryktet om honom spreds. ”Jag är nästa åttio”, sa han till mig en dag, ”och jag orkar inte arbeta lika hårt längre. Mina krafter är till större nytta för yngre människor; deras läkekraft är starkare.” Han hade konstruerat perkussionshammaren för att göra det lättare för sig själv också. Det den åstadkom kunde man göra för hand, sa han, men med mycket större ansträngning.

     Det andra problemet var att Kim, som hade vuxit upp med konventionell medicin och saknade erfarenhet av alternativläkare, kanske inte gärna skulle vända sig till en sådan. Jag förklarade så gott jag kunde för både dr Fulford och Kim varför de borde träffas, och jag lyckades övertala dem, fast Kim kunde inte förstå hur en osteopat skulle kunna göra något åt hans tarmar. ”Berätta bara om alla dina besvär”, uppmanade jag honom, ”alla symptom från tarmarna och också om rygg och nacksmärtorna.”

      Jag hade inte möjlighet att följa med honom just den dagen han skulle till dr Fulford, och jag väntade spänt på att han skulle komma tillbaka. ”Han är en kvackare”, var det första Kim sa. ”Visst han är en snäll gammal man men han gjorde ju inget.”

       ”Vad sa han till dig?” frågade jag.

       ”Han sa att mitt tillstånd var kritiskt, att mina kranialrörelser hade upphört helt på grund av gamla skador och att den kranialnerv som reglerar mag-tarm kanalen därför inte fungerade som den skulle. Och också att de hör skadorna gör att jag andas genom munnen och att den inte ger min hjärna den näring som normal andning gör.”

       ”Sa han att han skulle kunna hjälpa dig?”

     ”Han sa att han hade klarat upp det mesta och att jag skulle komma tillbaka om tre veckor. Men han verkade så svag och han hade så mycket nervösa ryckningar. Jag tyckte synd om honom. Han tog åtminstone inte så mycket betalt.”

       ”Vad menar du med nervösa ryckningar?” frågade jag

      ”Jo, när han håller den där vibratorn mot en så, rätt var det är, flyger hans hand upp i luften och det rycker till i hela kroppen på honom.”

      ”Jaså, minsann.”

      ”Ja, det var nästan lite tragiskt.”

     Jag ringde upp dr Fulford för att få höra hans version av behandlingen. ”Mr Cliffton kom inte en dag för tidigt”, sa han till mig. ”Den primära respirationen hade avstannat helt. Jag tror att det skulle gått snabbt utför med honom.”

”Kunde du hjälpa honom?”

     Javisst, det lossnade på flera ställen i kroppen på honom, jag löste upp många av hans trauman och fick pulsarna att komma igång igen. När väl vagusnerven går igång kommer han att bli bra. Han ska bara ta det lugnt nu och låta naturen göra sitt.”

      Sex timmar efter behandlingen upphörde Kims diarre för första gången på elva månader och återkom aldrig. Under de följande månaderna gick han upp i vikt och återfick orken. Rygg och nackvärken försvann och han slutade andas genom munnen.

     ”Han räddade mitt liv”, sa Kim senare till mig. ”Jag är säker på att den mannen räddade mitt liv.” Kim är numera en passionerad förspråkare för alternativmedicin och osteopati i synnerhet. Detta tillfrisknande var så imponerande att jag försökte ordna ett möte där dr Fulford, Kim, jag själv och gastroenterologen diskuterade fallet. Läkaren sa att han var intresserad men kom aldrig. När jag frågade om skälet sa han: ”Jag tänker inte bortförklara ett tillfrisknande, men jag kan inte tro att den där osteopatiska behandlingen hade något att göra med utgången.”

      Kort därefter fick jag ett nytt tillfälle att bevittna dr Fulfords skicklighet, denna gång som patient.  Jag höll på att arbeta i trädgården med en god vän. Vi råkade ut för ett oturligt missöde som jag så här efteråt inte kan redogöra för i detalj, men min vän reste sig samtidigt som jag böjde mig ner, och hans axel träffade mig hårt på höger sida av ansiktet, alldeles framför örat. Det gjorde fruktansvärt ont och jag kunde varken öppna eller stänga munnen helt. Det kändes som om underkäken delvis hade gått ur led, och jag kunde inte få den rätt igen, hur mycket jag än försökte. Jag ringde till dr Fulford och berättade vad som hade hänt. ”Kom hit med en gång”, sa han. När jag tog bilen till hans mottagning gjorde det fortfarande ont och jag kunde inte röra käken. Han tog emot mig mellan några patienter och sa till mig att lägga mig på britsen.

      Så fort han lagt händerna på mitt huvud talade han om vilket ben i skallen som hade förskjutits. Därefter började han oerhört varsamt manipulera mitt huvud. Efter ett par minuter sa han: ”Såja, nu ligger det rätt igen.” Jag hade inte känt att något hade hänt och upplevde ingen lättnad. Han sa till mig att stiga upp. ”Det gör fortfarande ont”, sa jag besviket.

      ”Jovisst, musklerna kommer att vara lite ömma ett tag”, svarade han. ”Jahaja, nu måste jag fortsätta med de andra patienterna.”

    Jag åkte därifrån utan att vara säker på om jag hade fått någon hjälp, och jag funderade att åka till akutmottagningen på universitetssjukhuset. Men bara tio minuter senare, när jag stannat för rött ljus, insåg jag plötsligt att smärtan var borta och jag kunde öppna och stänga min mun som vanligt. Otroligt! Tusen tack, dr Fulford! Sedan tänkte jag: Vad skulle jag ha gjort om jag inte känt till honom? Förmodligen hade jag åkt till akuten, blivit röntgad och blivit hemskickad med smärtstillande och muskelavslappnande mediciner och en saftig räkning. Kanske skulle jag ha haft bevär i veckor eller månader.

       Nu blev jag verkligen inspirerad att lära mig allt jag kunde av dr Fulford. Jag blev också alltmer frustrerad när jag försökte förklara min entusiasm för mina läkarkolleger. De flesta var lika ointresserade av det jag hade att berätta som gastroenterologen. Det var särskilt irriterande att försöka prata med barnläkare om dr Fulfords behandling av öroninfektioner hos barn.

      Återkommande infektioner i mellanörat – otitis media – är vardagsmat för barnläkarna. Denna sjukdom är så vanlig att alltfler människor i vårt samhälle betraktar dem som ett normalt inslag i bans uppväxt. Den vanliga behandlingen är att ge antibiotika och näsdroppar och ibland gör man ett kirurgiskt ingrepp och sätter in ett litet plaströr i trumhinnan för att utjämna trycket. Medicinerna får förr eller senare bukt med infektionerna, som dock ofta återkommer med korta intervall.

        Bob Fulford var enastående framgångsrik med att få stopp på dessa ständiga infektioner hos små barn, ofta med en enda behandling som inriktades på att frigöra korsbenet. ”Jag ger bara svansbenet en jäkla omgång”, som han uttryckte det. Han hade funnit att det var den nedre delen av kraniosakralsystemet som ofta låste sig på barn, förmodligen på grund av trauma vid födelsen. Så här förklarade han det hela:

      När korsbenets rörelser är inskränkta störs hela den primära respiratoriska mekanismen. Det för med sig ett mönster av hämmad andning och det är andningen – de rytmiska tryckförändringarna i bröstkorgen – som utgör pumpen i lymfcirkulationen. När lymfcirkulationen är störd fungerar vätskeflödet från huvud och hals sämre. Vätskan blir kvar i mellanörat och utgör en utmärkt grogrund för bakterier. Man kan ta död på bakterierna med antibiotika hur mycket man vill, men om man inte kommer tillrätta med det bakomliggande problemet med vätskeansamlingen kommer de hela tiden tillbaka.” Och det är ju precis vad barn, föräldrar och barnläkare upplever; bakterierna kommer hela tiden tillbaka.

        Jag såg fall efter fall passera dr Fulfords mottagning, där denna enkla behandling botade öroninflammationer för gott. Jag kunde ofta märka en förändring i barnets andning så fort det steg upp från britsen; en tydligare och mer symmetrisk vidgning av bröstkorgen, djupare andetag. Ändå kunde jag inte få en enda barnläkare från Tucson att komma till dr Fulfords mottagning för att titta. Istället för att bli intresserade av mina redogörelser för hans behandlingsmetod verkade de känna sig hotade. Till slut gick en kvinnlig läkare, en engelska, med på att göra ett besök. Hon skickade till och med en patient, med så gott resultat att hon gick med på att hjälpa mig att göra en videofilm om dr Fulford för biomedicinska fakulteten vid Arizonauniversitetet.

       Ju mer jag iakttog Bob Fulfords arbete, desto mer imponerad blev jag av hans egen goda hälsa och vigör. Som åttioåring var han ett lysande exempel på hur man kan åldras med behag. Jag frågade honom en gång om hemligheten bakom hans goda hälsa. ”Jag ska visa dig”, sa han och tog  ett djupt, långsamt andetag som fortsatte så länge att jag stirrade häpet på honom. Hans bröstkorg utvidgades något alldeles otroligt. Sedan andades han ut lika länge. ”Ju mer luft man kan andas in och ut, desto mer näring får centrala nervsystemet”, sa han efteråt. ”Djupandning är nyckeln.”

       Det slags läkekonst som jag såg Bob Fulford utöva var det slags läkekonst som jag hade längtat efter under alla mina resor. Det var en typ av skonsam läkekonst som inte undertryckte sjukdomen utan istället gav kroppens egna läkekraft möjlighet att komma till uttryck. Dr Fulford var den första praktiker jag mött som höll benhårt på två av Hippokrates mest berömda sentenser: ”För det första, skada inte (Primum non est nocere) och ”Ta emot naturens självläkande kraft” (vis medicatrix naturae).

      Jag lärde mig oerhört mycket bara genom att iaktta dr Fulford när han arbetade, bli behandlad av honom och diskutera med honom. De svar han gav på mina frågor var alltid kortfattade, och vardagligt formulerade, opåverkade av skolmedicinens akademiska språk, men fyllda av visdom och praktisk kunskap. Här är några av de tankar jag fick med mig av honom som jag har haft stor nytta av i min egen läkargärning:

• Kroppen vill vara frisk. Hälsa är ett tillstånd av perfekt balans, där allt i kroppen fungerar som det ska och energin cirkulerar fritt. Detta är kroppens naturliga tillstånd, det som kräver minst kraft. Om kroppen kommer ur balans vill den därför återfå den. Behandlingen kan och bör dra nytta av denna strävan efter att återgå till ett tillstånd av hälsa.

• Läkekraft är naturlig. När dr Fulford sa till patienterna att koppla av och ”låta naturen göra sitt” gav han på ett vardagligt sätt uttryck för sin starka tro på Hippokrates vis medicatrix naturae, ett begrepp som saknas i den konventionella läkarvetenskapen. Inte någon gång under alla mina år som medicinstuderande på Harward Medical School nämnde någon detta begrepp för mig eller mina kurskamrater, och inte heller nuförtiden talar föreläsarna om det. Som jag ser det är detta den allvarligaste filosofiska bristen i den moderna läkarvetenskapen, en brist som har oerhört praktiska konsekvenser, eftersom den är orsaken till vår oförmåga att hitta kostnadsbesparande lösningar på vanliga hälsoproblem.

     Min vän Linda Newmark berättade att dr Fulford hade sagt till henne att det bästa hon kunde göra för sin man sandy när han gick läkarutbildningen var att ta med honom ut i naturen på promenader, han förklarade för henne: ”Han behöver det för att uppväga allt det de stoppar i hans huvud.”

• Kroppen är en helhet och alla delar hänger ihop. Dr Fulford hade en genialisk, intuitiv förståelse för kroppen som en fungerande helhet. När en patient sökte för smärta i ett knä drog han inte automatiskt slutsatsen och satte igång och behandla det, Han visste att knäleden kan kompensera för problem både i vristen och höften. Om det fanns en rörelseinskränkning i vristen till följd av en gammal skada, hämmas vristens rörelser så att den belastas fel och felställningen fortplantas upp i benet. Knät försöker kompensera för detta för att bäckenet ska kunna bibehålla sitt normala läge, och denna kompensation kan utsätta knät för en påfrestning som ger upphov till smärta. Om knät av någon anledning är låst kan felställningen från vristen nå upp till höften och ge upphov till ländryggsbesvär. Hur många knä- och ryggsoperationer görs, undrade dr Fulford, som egentligen har sitt ursprung i vristen? Jag såg honom bota kroniska knä- och ryggsmärtor genom att lösgöra låsningar i vristen med sin perkussionshammare.

    Bob Fulford ansåg att de störningar och rörelseinskränkningar han talade om fanns i fascian, den starka bindvävshinna som omger musklerna och avgränsar olika hålrum i kroppen. Anatomerna lär ut att fasciorna ligger i separata skikt, men Fulford menade att all fascia i kroppen består av ett enda stort stycke. Om det bildas en sammanväxtning någonstans någonstans påverkas hela strukturen negativt; små begränsande förändringar kan inverka på helheten.

       När Kim Cliffton sökte för sina nack- och ryggsmärtor och sin kroniska tarmsjukdom tittade dr Fulford därför på störningarna i kroppsfunktionerna som helhet och kom fram till att grundorsaken var en gammal huvudskada. Gastroenterologen, som bara tittade på Kims tjocktarm, fick ingen rätsida på problemet och kunde inte erbjuda någon annan behandling än mediciner för att dämpa inflammationen i tarmen.

• Kropp och själ är inte åtskilda. Dr Fulford  ansåg att likaväl som psykiska trauman kan störa de primära respiratoriska rörelserna i centrala nervsystemet kan också fysiska manipulationer, genom sin effekt på nervsystemet, förbättra de psyksiska funktionerna. Han brukade höja intelligenskvoten hos barna med inlärningssvårigheter med sin kranialterapi. Han lyckades faktiskt så bra med detta att ett sjukhus för utvecklingsstörda barn i Louisiana regelbundet anlita honom ett par veckor varje år för att behandla patienterna.

• Behandlarens övertygelse påverkar i hög grad patienternas läkning. Dr trodde fullt och fast att patienterna han behandlade skulle bli bättre. Han hade en okomplicerad, äkta och underbar tro på att de kunde bli friska, och han visade detta på många sätt, både i ord och handling. Det var ett av skälen till att så många människor sökte hans hjälp. Han var också noga med att välja ut de fall han trodde han kunde hjälpa. Om man hade brutit benet skulle han ha sagt: ”Det finns inget jag kan göra åt ett brutet ben. Låt naturen läka det och kom till mig sedan så ska jag ta chocken efter skadan ur kroppen.” Han behandlade inte heller sjukdomar som krävde kirurgisk vård eller akutsjukvård.

       När han blev äldre och skaran av patienter ständigt växte sänkte han gång på gång åldersgränsen för dem han tog emot. Snart låg den på tjugofem, sedan tjugo. Helst skulle han ha velat ägna sig enbart åt spädbarn ”för deras läkekraft är så stark och störningarna har inte hunnit fixeras i deras vävnader.” Han ansåg också att alla nyfödda borde få profylaktisk behandling eftersom ”så många sjukdomar senare i livet är långtidseffekter av en traumatisk födelse och under der första dygnet är skelettet precis som gelé. Det krävs ingen ansträngning alls att få benen att återta sitt normala läge.”

      Dr Fulford lyckades inte bota alla sina patienter, men andelen botade var högre än för någon annan läkare jag träffat.

       Till slut blev arbetsbördan för tung och Bob Fulford tillkännagav till sina patienters och elevers stora bestörtning att han skulle dra sig tillbaka för gott och flytta tillbaka till södra Ohio. Så blev det också. Men i skrivande stund är han fortfarande, vid nittio års ålder, i full gång med att lära ut kranialterapi. Han reser runt och håller föreläsningar, instruerar elever och inspirerar nya generationer av läkare att bli sanna läkare.

Att stöta på dr Fulford på hemmaplan efter att ha jagat världen runt lärde mig något mycket viktigt; jag behövde inte söka någonstans långt borta i fjärran efter det jag ville ha. Och de flesta människor behöver inte heller söka långt efter läkning. Givetvis är det värt att leta efter den bästa behandling som går att få. Eftersom en behandling är något som kommer utifrån. Men läkningen kommer inifrån, från den levande organismens innersta kärna.